Bejlin

Det blev några dagar i Bejlins hemstad. Hon fällde en tår för den dysterhet som fanns där och alla butiker som stängts ner. En stad som en gång kryllade av liv och som nu blivit ännu en flydd liten byhåla. Om det däremot var duggregnets verkan eller att hon började se staden ur ett annat ljus visste hon inte riktigt.

Så snart hon kommit utanför "staden" så anlände hon till det område där hon växt upp och den sorgsna känslan ersattes av upprymdhet. Hon var hemma och byn utstrålade den glans som den alltid gjort. Här fanns massor av sorglösa minnen och glada barndomsdagar. I huset visste hon att hennes rum såg ut som det alltid har gjort. Samma säng, kuddar, överkast, hyllor, tavlor och kort. Det var lätt att falla in i samma mönster trots att det var 3½ år sedan hon flyttade hemifrån för att studera.

Framför huset låg en åker och bortom det en litet berg och sedan en mindre backe, övanför den hade hennes bästa barndomsvän bott. Hur många gånger hade de inte bråkat och blivit sams?! Men de hade fortfarande kontakt, men bodde på olika håll. När de sågs så var det som om en dag förflutit och inte månader och år. Det kan man kalla äkta vänskap, tänkte Bejlin och klev ur bilen.

Bakom huset rann Klarälven, minnen från då hon, hennes syster och grannen hade tältat på en sandö mitt på älven vällde upp. Likaså dagar dom badat och fiskat från båten. Altanen som var vänt mot älven där många glada grillkvällar och tjejmiddagar utspelats.
Solen värmde ansiktet när hon stannade upp och drog ett djupt andetag. Luften doftade barr och tö.  Alla världens bördor lyftes från axlarna.
Det var så här det skulle kännas att komma hem!