Bejlin

Bejlin kände att våren hade infunnit sig på riktigt när temperaturen steg till 18 grader i skuggan. Tillsammans med sin hund Nessie gick hon ut och satte sig och njöt av solen. Något som man verkligen kunde unna sig som arbetslös. Efter en stund blev hennes lilla vovve rastlös av att bara sitta still. Det var visst dags för en promenad!

De vandrade bort på vägen, Nessie med nosen i marken hela tiden. Det bästa hon visste med att vara ute och gå var att få undersöka om några ny dofter uppstått på hennes revir. Hon stannade upp vid en speciellt intressant grästuva och körde nosen djupt innuti för att därefter nysa högt.
Bejlin skrattade och började återigen gå längs vägen, inom loppet av sekunder stannade hon dock tvärt.
Blicken var fäst vid något svart, långt och smalt. Hjärtat skenade och hon kunde inte röra sig. Nessie uppfattade sin mattes växlande känslor och spejade efter faran med öron stora som tefat. Ett dovt morrande letade sig ur hennes hals vilket väckte Bejlin så hon kunde röra sig igen. Tillsammans med Nessie vände hon tvärt och halvsprang tillbaka hemåt.
Ormar var bland det värsta hon visste, hur ofarliga dom än var! Död eller inte så ville hon inte gå i närheten av den.

Några timmar senare tog hon bilen och åkte förbi platsen där ormen hade legat, den var borta. Hon visste inte om hon skulle vara lättat eller inte. Lättad för att hon inte ville se den igen men samtidigt så fanns den kvar där ute. Vilket kunde vara minst lika illa.