En kväll till havs
Den tredje personen var Sem, han var bror till Mert. En glad, taggad person som lyckades dra med alla andra i sin närhet i samma upprymdhet som han själv befann sig i. Sedan var det Hanna, en mer jordnära tjej som på något osynligt sätt verkade agera som gruppens fåraherde.
Kvällen bestod av hytthäng, karaoke, grymt goda drinkar och snack med nya människor.
Två Stockholmare joinade halvägs genom kvällen. Tage och Mahimed. Båda var hur trevliga som helst till att börja med, Tage berättade att dom hoppat på båten i sista stund för att det skulle hända något roligare en vardag.
Tage visade dock andra sidor alltmedan kvällen fortskred. Han blev stöddig, full, otrevlig och tanklös. Någon gång under kvällen fick även hans vän Mahimed nog av honom och slutade bry sig när Tage surt promenerade bort längst en gång.
Efter en rolig kväll/natt och efter tre timmar sömn vaknade Bejlin som ett ljus. Det gick inte att sova längre. Så hon vandrade tillsammans med sin syster iväg på båten och stötte ihop med Hanna och Tage. Hanna såg riktigt besvärad ut.
"Han har tappat sin skor... de fanns inte i vår hytt" säger hon och bakom hans rygg fnissar hon smått.
Bejlin sneglade mot golvet och ser honom stå där i sina förvånandsvärt vita strumpor.
"Dom måste ligga i er hytt..." sade han till Bejlin. "Kan vi gå dit och titta?"
Bejlin höjde demonstrativt händerna...
"Vi var aldrig, inte en enda gång, i vår hytt. Dessutom hade du dem på sig sista gången jag såg dig."
Efter lite demonstration från Tages sida så gick han med på att de kanske inte fanns i Bejlins hytt. De satte istället fart mot Taxfreen som precis hade öppnat där Tage snällt fick köpa sig ett par nya skor.
KARMA - What comes around goes around!
I sista minuten
Efter ett antal dagar utan större variation tyckte Bejlin att det fick vara nog. På några sekunder bestämde hon sig att nu skulle hon åka på kryssning. Med eller utan någon annan.
Hennes man svarade genast nej då han kände sig tvungen att jobba när så många röda dagar infinner sig under påsk. Sedan fanns det fyra andra vänner som genast sa ja... men efter en liten stund började de tveka ändå. Bejlins syster hakade på konceptet direkt och tog ledig från jobbet.
I Slutändan blev det bara de två, Bejlin och hennes syster. Men de var lika glada ändå, de bestämde sig för en ålandskryssning som bara sträckte sig över ett dygn för att sedan spendera resten av helgen i storstan Stockholm. Det blev en liten resa som de två bokad ein spdär i sista minuten. Men de flesta och mest roliga saker brukar inträffa när man följer instinkten och bara glider med tänkte Bejlin.
Idag var det dags för avfärd. Bejlin satt i sin rosa morgonrock ute mot husväggen medan solen värmde och fåglarna kvittrade i vansinnig takt. Väskan var packad med på tok för mycket saker och en lista med vad som behövde göras innan avfärd surrade i hennes huvud. Men hon orkade inte riktigt ta tag i något av det utan satt kvar och njöt med Nessie vid sina fötter tills en bil rullade in på gårdsplanen.
Dags att åka!
Ormfobi
De vandrade bort på vägen, Nessie med nosen i marken hela tiden. Det bästa hon visste med att vara ute och gå var att få undersöka om några ny dofter uppstått på hennes revir. Hon stannade upp vid en speciellt intressant grästuva och körde nosen djupt innuti för att därefter nysa högt.
Bejlin skrattade och började återigen gå längs vägen, inom loppet av sekunder stannade hon dock tvärt.
Blicken var fäst vid något svart, långt och smalt. Hjärtat skenade och hon kunde inte röra sig. Nessie uppfattade sin mattes växlande känslor och spejade efter faran med öron stora som tefat. Ett dovt morrande letade sig ur hennes hals vilket väckte Bejlin så hon kunde röra sig igen. Tillsammans med Nessie vände hon tvärt och halvsprang tillbaka hemåt.
Ormar var bland det värsta hon visste, hur ofarliga dom än var! Död eller inte så ville hon inte gå i närheten av den.
Några timmar senare tog hon bilen och åkte förbi platsen där ormen hade legat, den var borta. Hon visste inte om hon skulle vara lättat eller inte. Lättad för att hon inte ville se den igen men samtidigt så fanns den kvar där ute. Vilket kunde vara minst lika illa.
I min mans armar känner jag mig hemma
Väl hemma njöt hon massor av att krypa in i famnen på sin älskade och känna hans värmande omfamning. Att få möta hans mjuka läppar med sina sände rysningar nedför hennes ryggrad. Här kände hon sig mer hemma än någon annan stans,det var här hon var trygg. De var som två pusselbitar som passade perfekt ihop. Hon skattade sin lyckliga stjärna för att hon hade haft turen att träffa denna vackra och underbara man som bara hade ögon för henne.
De hade träffats genom Bejlins systers sambo. Som genom ödets nyck sögs deras blickar till varandra och efter de yttrat sina första "hej" var de fast. Det hade inte så mycket med fysisk attraktion att göra som att de helt enkelt kände en samhörighet och som att de känt varandra hur länge som helst. Bejlin hade dock varit lite motsträvig till en början, att det hela gick så fort... så lätt... skrämde henne.
Men det gick inte att föneka att de var som gjorda för varandra... och snart nog kunde inte Bejlin hålla honom på avstånd längre utan smälte som smör i solsken av hans nervositet och glädje som han utstrålade i hennes närvaro.
I mitt hjärtas län
Så snart hon kommit utanför "staden" så anlände hon till det område där hon växt upp och den sorgsna känslan ersattes av upprymdhet. Hon var hemma och byn utstrålade den glans som den alltid gjort. Här fanns massor av sorglösa minnen och glada barndomsdagar. I huset visste hon att hennes rum såg ut som det alltid har gjort. Samma säng, kuddar, överkast, hyllor, tavlor och kort. Det var lätt att falla in i samma mönster trots att det var 3½ år sedan hon flyttade hemifrån för att studera.
Framför huset låg en åker och bortom det en litet berg och sedan en mindre backe, övanför den hade hennes bästa barndomsvän bott. Hur många gånger hade de inte bråkat och blivit sams?! Men de hade fortfarande kontakt, men bodde på olika håll. När de sågs så var det som om en dag förflutit och inte månader och år. Det kan man kalla äkta vänskap, tänkte Bejlin och klev ur bilen.
Bakom huset rann Klarälven, minnen från då hon, hennes syster och grannen hade tältat på en sandö mitt på älven vällde upp. Likaså dagar dom badat och fiskat från båten. Altanen som var vänt mot älven där många glada grillkvällar och tjejmiddagar utspelats.
Solen värmde ansiktet när hon stannade upp och drog ett djupt andetag. Luften doftade barr och tö. Alla världens bördor lyftes från axlarna.
Det var så här det skulle kännas att komma hem!
God morgon!
Bejlin vaknade inte med solsken i blick... snarare av en hund som trampade rundbana i hennes gamla rum alltför tidigt på morgonen. Men det var bara att kämpa sig upp, dock med en liten bister inställning då det var duggregn utanför. Men skulle hunden rastas så skulle den.
Bejlin befann sig nu i hennes hemstad. Sambon hade hon lämnat hemma eftersom han hade ett jobb att gå till. Vistelsens avsikt var att följa med sin mamma till sjukhuset för att undersöka ett öga som hade gjort ont en tid. Läkarna misstänkte ögonnervsinflammation.
Sedan skulle hon sätta sig ner med sin pappa och gå igenom hans tal till sin systers bröllop. Här handlande det inte bara om att skriva ett tal, det skulle också vara på Engelska!
Bejlins pappa kämpade med uttal och nervositet redan månader innan bröllopet.
Det bästa de kunde göra var att förbereda sig...
Love // B
Livet är som en saga...
Hur många gånger hade Bejlin inte tänkt tanken att livet nästan var som i en saga... okej kanske inte riktigt en sagolik saga men en historia någon vill förmedla genom en bok. Som den där tiden när hon studerade. Alla händelser, känslor och nya möten. Det var som en bok, ibland som en komedi och andra gånger som en klassisk drama serie på tv. Detta var tillfällen hon ville dela!
Nu när Bejlin slutat studera och slagit sig till ro som det så lustigt heter, så kommer hon på idén... varför inte förmedla sitt liv i sagoform? Varför skriva med samma gamla svartvita bokstäver och på ett sådant strukturerat sätt?
Böcker, det är något som passade Bejlin. Att skriva... det hade hon alltid tyckt om.
Allra helst hade hon ju velat förmedla känslorna, händelserna från just sin studietid men fann snart att nutid var lika spännande att skriva i sagoform. För egentligen är det ju inte en speciell poeriod i våra liv som är en saga, utan hela livet.
Så nu satt hon där framför sin bärbara dator och knappade in sitt intro på hennes nedtecknade saga om hennes liv och de olika inspirationskällor hon skulle möta längs vägen.
Det var dags att se om detta var något som passade henne.
Love // B
