Rofylld simning?
På fredagseftermiddagarna brukade det vara folktomt och stilla på badhuset. Det var då hon njöt av att simma som mest.
När hon simmade förbi killarna böjde sig den ena killen ner mot poolkanten:
"Hej, skulle du kunna lära mig simma?" Bejlin skrattade
"Jag tror inte att jag är så duktig på att lära ut, fråga din vän badvakten." sa hon och nickade mot en av de andra killarna som i sin tur skakade på huvudet.
"Hur som helst så är du duktig på att simma i alla fall." Tack eller? tänkte Bejlin och simmade vidare. "jag gör dig sällskap om en stund då!" ropade killen efter henne. Bejlin skrattade till svar.
Efter en halvtimme och fler folk som gjorde henne sällskap i poolen så gav Bejlin upp. Det var inte roligt, skönt eller rofullt längre. Omkring henne sprang massa barn omkring lekte och skrek. Eftersom vädret inte var på topp så hade många föräldrar tagit med sina barn till badhuset. Istället gick hon och satte sig i en tom bastu, njöt av värmen och slumrade till för en liten stund.
Vägen till en mans hjärta...
Egentligen så älskade Bejlin allt som hade med matlagning att göra! Däremot så låg matlagningslusten på is för tillfället. Hon kände inte att tid och ork fanns efter att hon kom hem från jobbet vilket hennes sambo tyckte var riktigt tråkigt. Så i helgen tänkte hon fixa till det lite extra och fixa ihop något riktigt gott.
Det sades att vägen till en mans hjärta gick genom magen. I Bejlins fall så stämde det nog ganska bra. Hennes karl älskade hennes matlagning vilket i sin tur fick Bejlin att älska att laga mat ännu mer. Det bästa betyget var nog följande uttalande: "Sedan du började laga mat åt mig så tycker jag inte att min mammas mat är lika god längre!" Aww!
Plötsligt så hade de tio minuterna gått. Bejlin skyndade sig upp och sprang över gatan.
Möttes av de vanliga pizzagubbarna och möttes av leenden och hälsningar.
Hur är det att tiden går så snabbt när man förlorar sig i tankar?
Fyllon
Att bli arg och upprörd hade Bejlin ingen lust med, men den snälle föreslog att hon skulle ringa polisen däremot kändes det lite väl drastiskt. Bejlin funderade i efterhand: hur bör man reagera på sådana skamliga förslag?
Bejlin sa bara lugnt att: "Nej tack jag har en ruggigt bra karl och även om jag inte hade det så vore det inte troligt att jag skulle nappa."
Den irriterande sa att han nog var bättre än Bejlins karl, men hon sa att det är få som slår honom!
Den snälle vände sig till den irriterande och föreslog att det nog var mer passande att leta upp ett fruntimmer på ett ålderdomshem, då det var kvinnor mer i hans egen ålder.
Den irriterande undrade om det fanns ett sådant i närheten, men det kunde Bejlin inte svara på då hon inte sett så mycket mer av byn än hennes arbetsplats.
Efter lite mer sludder från den irriterande så lyckades den snälla ta honom under armen och släpa ut honom.
"Tack så hemskt mycket för hjälpen" sa den snälle innan dom vinglade nedför vägen.
Biokväll
Det var så länge sedan hon var iväg sist att hon knappt kunde minnas hur det var. Hon hade redan i förväg bestämt sig för vad hon skulle ha för snacks, en mellan Cola och en mellan popcorn. Sen skulle hennes syster som var med köpa en mellan chips så kunde dom dela. Mumsa i sig och bara njuta. De visste också redan på förhand att de två inte skulel klara att mumsa i sig alla popcorn och chips men det hörde till så då skulle det vara så!
Filmen dom skulle se var Harry Potter, filmen som alla såg just nu och som alla skvallrade om. Den sista av åtta filmer, den sista delen av sju böcker.
De satt i Bejlings systers röda Ford och den dundrade fram i spöregnet. Det skulle ha varit lite annorlunda egentligen, de skulel ha åkt in så snart syrran slutat jobbet och sen sätta sig på en uteservering och ta en drink (en alkoholfritt såklart) och käka gott. men det spelade ingen roll, det kände spå sätt och vis skönare att åka på bio i busväder än vid strålande sol.
Klockan kunde inte gå mer sakta. Tiden liksom gick i slow motion. Men hon hade dagens höjdpunkt satt för ögonen. Hon blundade och såg sig gå in i biosalongens dunkla ljus. Gå framför den stora vita skärmen och uppför en trapp för att leta upp just sitt vinröda säte. Kura ner sig, dra in stämningen och njuta. Av en kväll av total avslappning och spänning för hur Harry Potter storyn ska sluta.
Muller
Författare: Hipkakan @ sockerdricka
Om det ändå vore så... tänkte Bejlin. Beskrivningen var på pricken, med skillnad att hon inte gick i skolan längre. På jobbet var man tvungen att vara allert. Lyssna ordentligt på kunderna och gå på lunchen när tid fanns. Men snart. Snart var hennes kollega klar och kunde ta över hennes plats. LUNCH!
Läkare utan talförmåga?
Bejlin satt på kontoret och väntade på stängningstid. Det hade inte varit in en kund på en långt stund och hon började falla in i sina tankar. Imorgon vid denna tid skulle hennes svärfar vakna upp ur sin narkos.
För en vecka sedan hade han klagat över tunga bröstsmärtor. Smärtor som han ignorerade och inte sökte hjälp för. Tillslut hade Bejlins svärmor fått nog och tvingade iväg honom.
På sjukhuset visste dom först inte vad som var fel, de trodde att det bara var magen. Bejlin fnös för sig själv och skakade på huvudet, korkad var vad hela historien var.
Efter några prover kom dom fram till att det var svärfars hjärta. Ett blodkärl i hjärtkransen hade täppts igen vilket orsakade bröstsmärtora. Sjukpersonalen fattade snabbt beslutet att han måste opereras, men tyckte inte att det var akut så han kunde få åka hem ett par dagar. Innan han skulle åka fick han däremot först träffa en kurator, svärfar undrade såklart vad detta skulle vara bra för men han ifrågasatte aldrig läkarens order.
Utanför rummet satt svärmor och väntade tålmodigt. Hon var uppskakad över det hela. Att de först inte visste vad det var, säga att det bara var magen och inget att oroa sig för. Sen helt vända spår och prata om hjärtat och omfattande operationer.
När hennes son (Bejlins sambo) kom dit bröt tårarna fram. Hon var så orolig men samlade sig snabbt. Ville inte göra svärfar ännu mer orolig.
Inne i rummet hörde de upprörda röster och snart kom kuratorn ut ur rummet.
- Han förstår inte att han har fått en hjärtinfarkt, sa kuratorn med brydd min.
Svärmor bara gapade:
- Vad säger du? Han har inte fått någon hjärtinfarkt! Vid yttrandet såg kuratorn ut som om hon helst av allt ville gå upp i rök. Bejlin kunde tänka sig att tankar som: Har jag förstått fel? och: Har jag blandat ihop mina papper? Surrade i hennes huvud.
Tillsammans gick de till läkaren och frågade vad som stod på och varför kuratorn kom och försökte tutta i dom att svärfar hade fått en hjärtinfarkt när han bara hade lite bröstsmärtor?!
Doktorn tog sig om hakan och gnuggade med fingrarna.
- Jo, det är som kuratorn säger att han har fått en mindre hjärtinfarkt. Jag visste bara inte hur jag skulle säga det.
Bejlin kunde inte fatta det. Är inte läkare och sjuksköterskor tränade i att kunna berätta för folk vad som händer med dem?
Dålig dag
En kund kom in med en kasse pengar: "Jag behöver ha det där på kontot idag, de ska dra pengar idag".
Bejlin hade lust att sucka högt och besvara det med: "Ja det kan vi verkligen försöka med men om herrn lämnade in pengarna någon dag innan i servicefacket som han borde så skulle det gå så mycket bättre och snabbare." Dessutom hade han en äcklig påse som han lämnade sina pengar i tänkte Bejlin.
Sen suckade hon åt sig själv. Mannen hade ju inte gjort något mot Bejlin personligen som skulle behöva få henne att reagera. Han ville ju bara försäkra sig om att pengarna skulle hamna på kontot i tid. Dessutom blev hon sysselsatt en stund.
Men hon glömde snart sin positiva uppmaning till sig själv och tänkte uppgivet: "Om han ändå inte envisades med att bunta de jäkla sedlarna så hade det gått mer än dubbelt så snabbt! är inte det logiskt? Suck, grymt, suck".
Men Bejlin hade inte förlorat sin humor trots sitt dåliga humör. När hon bläddrade på nätet fann hon följande bild.. Det passade så bra in på dagens humör och kundärenden. Som ni säkert förstår var ju självklart Bejlin fingret och mannen med påsen (och andra kunder) kattungen. Bejlin sur, mannen oskyldig.
Nu kom Sommaren
En varm och vacker kväll efter jobbat så kände Bejlin och hennes man att det ändå var dags. Båten skulle i sjön så att när nu nästa tillfälle gavs så kunde dom ta en tur utan massa krångel innan, njuta av de små vågornas skvalpande och av den friska sjöluften. Det gick snabbt och problemfritt att få båten i sjön och de båda kunde dra en lättnads suck.
Ett pipande kallade på deras uppmärksamhet och Bejlins hund Nessie var nu trött på att inte få någon uppmärksamhet. Bejlin gick skrattande och släppte ut henne ur bilen, det var dags för Nessies premiärtur i en båt. Bejlin var inte nervös för hur en båttur med Nessie skulle bli. Hon var lugn i de flesta situationer och litade till fullo på sin matte. Dock så gillade Nessie inte denna bryggvandring ut till båten. Bryggan var ostabil och blöt! Nessie spretade med tårna och följde ändå lite tvekande efter sin matte.
- Matte vet bäst och säger hon gå så går vi!
Väl på båten klättrade Nessie upp i Bejlin knä. Hon var väldigt lugn när båten brummade iväg. När dom dock åkte under en bro hukade hon sig lågt.
- Det var lite otäckt!
Så snart de var ute på sjön stack Nessie nosen i luften och njöt av vinddraget, i mattes famn kunde inget hemskt hända! Vågorna efter båten skvalpade och skvätte, motorn surrade och vinden lekte med deras hår. Tystnaden var otroligt härlig när motorn stängdes av och de drev på sjön en liten stund. Det blev en kort tur men ack så härlig!
Äntligen kändes det som en ordentlig sommar!
En kväll till havs
Den tredje personen var Sem, han var bror till Mert. En glad, taggad person som lyckades dra med alla andra i sin närhet i samma upprymdhet som han själv befann sig i. Sedan var det Hanna, en mer jordnära tjej som på något osynligt sätt verkade agera som gruppens fåraherde.
Kvällen bestod av hytthäng, karaoke, grymt goda drinkar och snack med nya människor.
Två Stockholmare joinade halvägs genom kvällen. Tage och Mahimed. Båda var hur trevliga som helst till att börja med, Tage berättade att dom hoppat på båten i sista stund för att det skulle hända något roligare en vardag.
Tage visade dock andra sidor alltmedan kvällen fortskred. Han blev stöddig, full, otrevlig och tanklös. Någon gång under kvällen fick även hans vän Mahimed nog av honom och slutade bry sig när Tage surt promenerade bort längst en gång.
Efter en rolig kväll/natt och efter tre timmar sömn vaknade Bejlin som ett ljus. Det gick inte att sova längre. Så hon vandrade tillsammans med sin syster iväg på båten och stötte ihop med Hanna och Tage. Hanna såg riktigt besvärad ut.
"Han har tappat sin skor... de fanns inte i vår hytt" säger hon och bakom hans rygg fnissar hon smått.
Bejlin sneglade mot golvet och ser honom stå där i sina förvånandsvärt vita strumpor.
"Dom måste ligga i er hytt..." sade han till Bejlin. "Kan vi gå dit och titta?"
Bejlin höjde demonstrativt händerna...
"Vi var aldrig, inte en enda gång, i vår hytt. Dessutom hade du dem på sig sista gången jag såg dig."
Efter lite demonstration från Tages sida så gick han med på att de kanske inte fanns i Bejlins hytt. De satte istället fart mot Taxfreen som precis hade öppnat där Tage snällt fick köpa sig ett par nya skor.
KARMA - What comes around goes around!
I sista minuten
Efter ett antal dagar utan större variation tyckte Bejlin att det fick vara nog. På några sekunder bestämde hon sig att nu skulle hon åka på kryssning. Med eller utan någon annan.
Hennes man svarade genast nej då han kände sig tvungen att jobba när så många röda dagar infinner sig under påsk. Sedan fanns det fyra andra vänner som genast sa ja... men efter en liten stund började de tveka ändå. Bejlins syster hakade på konceptet direkt och tog ledig från jobbet.
I Slutändan blev det bara de två, Bejlin och hennes syster. Men de var lika glada ändå, de bestämde sig för en ålandskryssning som bara sträckte sig över ett dygn för att sedan spendera resten av helgen i storstan Stockholm. Det blev en liten resa som de två bokad ein spdär i sista minuten. Men de flesta och mest roliga saker brukar inträffa när man följer instinkten och bara glider med tänkte Bejlin.
Idag var det dags för avfärd. Bejlin satt i sin rosa morgonrock ute mot husväggen medan solen värmde och fåglarna kvittrade i vansinnig takt. Väskan var packad med på tok för mycket saker och en lista med vad som behövde göras innan avfärd surrade i hennes huvud. Men hon orkade inte riktigt ta tag i något av det utan satt kvar och njöt med Nessie vid sina fötter tills en bil rullade in på gårdsplanen.
Dags att åka!
Ormfobi
De vandrade bort på vägen, Nessie med nosen i marken hela tiden. Det bästa hon visste med att vara ute och gå var att få undersöka om några ny dofter uppstått på hennes revir. Hon stannade upp vid en speciellt intressant grästuva och körde nosen djupt innuti för att därefter nysa högt.
Bejlin skrattade och började återigen gå längs vägen, inom loppet av sekunder stannade hon dock tvärt.
Blicken var fäst vid något svart, långt och smalt. Hjärtat skenade och hon kunde inte röra sig. Nessie uppfattade sin mattes växlande känslor och spejade efter faran med öron stora som tefat. Ett dovt morrande letade sig ur hennes hals vilket väckte Bejlin så hon kunde röra sig igen. Tillsammans med Nessie vände hon tvärt och halvsprang tillbaka hemåt.
Ormar var bland det värsta hon visste, hur ofarliga dom än var! Död eller inte så ville hon inte gå i närheten av den.
Några timmar senare tog hon bilen och åkte förbi platsen där ormen hade legat, den var borta. Hon visste inte om hon skulle vara lättat eller inte. Lättad för att hon inte ville se den igen men samtidigt så fanns den kvar där ute. Vilket kunde vara minst lika illa.
I min mans armar känner jag mig hemma
Väl hemma njöt hon massor av att krypa in i famnen på sin älskade och känna hans värmande omfamning. Att få möta hans mjuka läppar med sina sände rysningar nedför hennes ryggrad. Här kände hon sig mer hemma än någon annan stans,det var här hon var trygg. De var som två pusselbitar som passade perfekt ihop. Hon skattade sin lyckliga stjärna för att hon hade haft turen att träffa denna vackra och underbara man som bara hade ögon för henne.
De hade träffats genom Bejlins systers sambo. Som genom ödets nyck sögs deras blickar till varandra och efter de yttrat sina första "hej" var de fast. Det hade inte så mycket med fysisk attraktion att göra som att de helt enkelt kände en samhörighet och som att de känt varandra hur länge som helst. Bejlin hade dock varit lite motsträvig till en början, att det hela gick så fort... så lätt... skrämde henne.
Men det gick inte att föneka att de var som gjorda för varandra... och snart nog kunde inte Bejlin hålla honom på avstånd längre utan smälte som smör i solsken av hans nervositet och glädje som han utstrålade i hennes närvaro.
I mitt hjärtas län
Så snart hon kommit utanför "staden" så anlände hon till det område där hon växt upp och den sorgsna känslan ersattes av upprymdhet. Hon var hemma och byn utstrålade den glans som den alltid gjort. Här fanns massor av sorglösa minnen och glada barndomsdagar. I huset visste hon att hennes rum såg ut som det alltid har gjort. Samma säng, kuddar, överkast, hyllor, tavlor och kort. Det var lätt att falla in i samma mönster trots att det var 3½ år sedan hon flyttade hemifrån för att studera.
Framför huset låg en åker och bortom det en litet berg och sedan en mindre backe, övanför den hade hennes bästa barndomsvän bott. Hur många gånger hade de inte bråkat och blivit sams?! Men de hade fortfarande kontakt, men bodde på olika håll. När de sågs så var det som om en dag förflutit och inte månader och år. Det kan man kalla äkta vänskap, tänkte Bejlin och klev ur bilen.
Bakom huset rann Klarälven, minnen från då hon, hennes syster och grannen hade tältat på en sandö mitt på älven vällde upp. Likaså dagar dom badat och fiskat från båten. Altanen som var vänt mot älven där många glada grillkvällar och tjejmiddagar utspelats.
Solen värmde ansiktet när hon stannade upp och drog ett djupt andetag. Luften doftade barr och tö. Alla världens bördor lyftes från axlarna.
Det var så här det skulle kännas att komma hem!
God morgon!
Bejlin vaknade inte med solsken i blick... snarare av en hund som trampade rundbana i hennes gamla rum alltför tidigt på morgonen. Men det var bara att kämpa sig upp, dock med en liten bister inställning då det var duggregn utanför. Men skulle hunden rastas så skulle den.
Bejlin befann sig nu i hennes hemstad. Sambon hade hon lämnat hemma eftersom han hade ett jobb att gå till. Vistelsens avsikt var att följa med sin mamma till sjukhuset för att undersöka ett öga som hade gjort ont en tid. Läkarna misstänkte ögonnervsinflammation.
Sedan skulle hon sätta sig ner med sin pappa och gå igenom hans tal till sin systers bröllop. Här handlande det inte bara om att skriva ett tal, det skulle också vara på Engelska!
Bejlins pappa kämpade med uttal och nervositet redan månader innan bröllopet.
Det bästa de kunde göra var att förbereda sig...
Love // B
Livet är som en saga...
Hur många gånger hade Bejlin inte tänkt tanken att livet nästan var som i en saga... okej kanske inte riktigt en sagolik saga men en historia någon vill förmedla genom en bok. Som den där tiden när hon studerade. Alla händelser, känslor och nya möten. Det var som en bok, ibland som en komedi och andra gånger som en klassisk drama serie på tv. Detta var tillfällen hon ville dela!
Nu när Bejlin slutat studera och slagit sig till ro som det så lustigt heter, så kommer hon på idén... varför inte förmedla sitt liv i sagoform? Varför skriva med samma gamla svartvita bokstäver och på ett sådant strukturerat sätt?
Böcker, det är något som passade Bejlin. Att skriva... det hade hon alltid tyckt om.
Allra helst hade hon ju velat förmedla känslorna, händelserna från just sin studietid men fann snart att nutid var lika spännande att skriva i sagoform. För egentligen är det ju inte en speciell poeriod i våra liv som är en saga, utan hela livet.
Så nu satt hon där framför sin bärbara dator och knappade in sitt intro på hennes nedtecknade saga om hennes liv och de olika inspirationskällor hon skulle möta längs vägen.
Det var dags att se om detta var något som passade henne.
Love // B
